Jag kan inte skriva klagoinlägg egentligen för jag har ingen aning om någonting.

Nu sitter jag på jobbet och har så sjukt tråkigt. Det är verkligen inget folk idag. Hoppas de beror på för att det regnar.
I alla fall de här är ett klagoinlägg. Ifrån den underbara dagen så börjar de nu bli lite värre. Jag är helt pank, har ingeting. Jag har fått dela upp mina pasta paket så jag klarar mig en vecka till men de kommer bli tight alltså och de är ju inte på tala om att äta två gånger om dagen utan det är en gång.
Så nu när jag står på jobb är jag både hungrig, snurrig och trött. Alltså svälter de gör jag inte eller så jag har ju mat så jag tror jag klarar mig men sen kan man väl leva längre än en vecka på bara vatten så de är lugnt.

Det som är synd är att allt drabbas av de. Det är svårt att vara social och aktivera sig men ställer in sig på slowmode och låter bara tiden gå medans man halvsover igenom dagarna och nätterna för man kan inte sova om nätterna heller för då ligger man och är hungrig så allt är bara halvvägs.
Jag har ingen ät störning jag är bara helt jävla pank, pank, pank.
Om man ska se det positivt så är det också en upplevelse men också den bara halvdan. Om man ska få den riktiga känlsan måste man vara uteliggare och inte ha någon att vända sig till om pengar.
Då mina damer och herrar då förstår man, då vet man vad de innebär. Egentligen är jag ju bara en lite mer fattig ungdom än medelmåttet och gillar att skriva, vilket är varför ni vet detta nu. Jag ser mig egentligen som en gnällig ungdom/man (vet inte riktigt vad man är när man är 21 hehe halvdan kanske) som har alla möjligheterna i världen.
Jag menar jag har hela mitt liv i en resväska sen så har jag med gitarren men de är det enda jag har. Jag kan ta mig vart som helst på jorden och förmodligen få jobb med tanke på alla de olika jobben jag har haft och de betygen jag har.
Jag vill bara känna smärta, så jag nångång kan förstå dom som inte har nåt val. Jag har ett val och jag kan säga er att det är svårt att klara av att leva så här när du kan välja.


Det bästa för mig om jag vill veta är att ta bort mina val men de kommer att kräva en jävla scen och förmodligen ändring i personligheten som jag kanske inte kommer klara av att göra. Jag måste få alla att hata mig, alla mina broar till säkerhet måste bort och i mitt livs "projekt" att veta så blir det svårt. Min personlighet är från eget sätt synvinkel väldigt öppen men samtidigt instängd, vill att alla ska ha det bra, är väl medveten om lite av mina brister och försöker ändra på det hela tiden som tex döma folk innan man "känner dom", alla dömer och generaliserar hela tiden och så fort man ser någon men jag försöker bli bättre på det. Som nyår firade jag med jim och sen så någon som bodde i samma hostel som vi gjorde och hörde mig spela gitarr på morgonen. Så han stack fram huvudet från balkongen och såg helt förjävlig ut, typ trasiga dreadlooks och smutsiga kläder och ansikte men i alla fall så frågade han om en cigg och jag sa varsågod sen börja vi snacka och i slutet så frågade vad han skulle göra ikväll (nyårsafton) och han sa inget.
Så jag bjöd denna engelsktalande mannen till vårt rum. Han sa att han inte kunde komma men senare på kvällen hörde vi en mysko knackning på dörren och där stod han med ett sex pack öl i handen.
Han berättade att han var från London och hans familj ville inte umgås med han för han tog en massa drogor och levde länge i skiten i London, mycket bråk och sen snackade han om att det var mycket mord där och det gillade han inte så han drog därifrån.
Denna engelsman drog efter London till Paris där han på något sätt snott en bil och var efterlyst av polisen. Han hade dumpat bilen och var nu i Barcelona med oss på nyårsafton.
Jag menar denna killen har varit med om en del han ar blivit utslängd av sina föräldrar och varit i drogträsket, nära döden och polisen efter sig och hade inga pengar, familj eller framtid. Tänkt er vad underbart han kommer må om han på något sätt kommer ut ur "träsket". Han kommer uppskatta allt så mycket mer än många person annars skulle, saker vi tycker bara är vanligt tycker han är helt fantastiskt.
Det ända farliga i att få denna känslan som han kan få är att man blir lätt faller över till den "onda sidan". Det viktiga är att hålla sig god och aldrig skada en medmänniska fysiskt eller psykiskt. Man måste uppskatta de man varit med om och lägga de i ryggsäcken för att dra ut på nya äventyr.

Det jag pratar om kan vara nånslags dröm värld som aldrig kommer att hända men därför finns de ju ingen anledning för alla människor att i alla fall försöka.
Jag kan inte förstå hur folk kan göra andra så onda saker. Vad är de dom får ut? Allt handlar om att förstå, skulle alla förstå skulle de vara bra, men folk verkar blunda. Dom är rädda, instängda.

Hur drar man nya gränser, hur utvecklas man utan att veta? Jag menar empati kan man ju ha och förståelse men man kan väl inte ha full förståelse om man inte har varit med om de.
Ta mig t.ex. så som jag har det nu är lyx för många. Jag kan inte skriva klagoinlägg egentligen för jag har ingen aning om någonting.